Tittar på Instagram och i flödet kommer det upp en bild på ett barnrum. Min första tanke är "åh, vad fint", en tanke som snabbt bryts. Detta är ett av femhundraelva andra barnrum som har i princip samma upplägg vad gäller inredning, färg och form. Även om vi sätter in barn i rummet som stökar ned så är det ändå som femhundra elva andra barnrum stöpta i samma form. Rummet som jag tittade på är fortfarande mycket fint, men känslan som uppkommer är enbart ytlig och för syns skull.

 

-Vänta lite nu, mamma måste bara fixa ditt rum för att det ska se ut precis som jag vill, men också för att alla andra ska kunna se. Helt perfekt, ingen tillstymmelse till lek, barns egna vision av sitt egna krypin. Yta. Foto på Instagram nästa ertapp. 

 

Som min sambo sa då vi diskuterade barnens rum, -"Det är inte du som bor där. Det är barnens rum." 

Det är helt klart det väsentliga. Vi vuxna utformar våra ytor så som vi förmår och vill ha det, men tar barnena trivsel vägen? att få känna sig hemma i det egna rummet. Här-bor-jag- känslan. 

 

Nej, det är inte avund. Det är att utgå från barnen och hur de skulle vilja ha det, hur det skulle se ut i deras Verklighet. Ett rum det lever i. 

 

Släpp egot.