Nu har jag äntligen tagit mig i kragen och det känns så skönt. Första capoerira träningspasset är avverkat och jag kan inte säga annat än att det gjorde väldigt gott. Alain påpekade förut att det märktes att jag hade tränat och det är så sant, man får en viss glädje i sig. Nu gäller det bara att ta beslutet om forsatt träning eller om det blir något annat. Det väger ändå upp för det är väldigt roligt med capoeira.
Denna veckan har gått i ett något allertare tecken.. det har blivit en och annan promenad, med andra ord ett setg på vägen. Hoppas på att slippa allt vad förkylningar eter (hoppas kan man alltid göra, med barn som går på dagis) och fortsätta. Jag är ingen lat (fullkomligt sant) person, jag tar mig bara tid till annat.
Fortsätter att peppa mig själv.. ;)

Innan vi skulle åka och träna kom Åsa med ett jätte fint kort, jag blev så rörd av de värmande orden att jag inte kunde hålla mig för tårar. Det kändes i hjärtat och det är sånt som påminner en ytterligare om vilka underbara människor man har del av i livet. Tacksamhet och glädje. Lyckligt lottad.

Täcket kudden, sängen... väntar stort!