Om tre dagar är det dags för din begravning, Emelie. Jag kan inte säga annat än att det känns sjukt jobbigt och jag har flera gånger ställt mig frågan om jag verkligen kommer att fixa det. Kommer jag det? Ska jag verkligen gå? Det hade fortfarande varit jobbigt, men ändå så mycket lättare om din bortgång var åldersrelaterad. Om du hade fått leva ett helt liv och somna in som gammal och skrynklig, istället för att bara leva omkring 1/3 del av ett liv (93 år hade du mycket möjligen kunnat bli). Det gör så ont, jag vill inget hellre än att du kommer tillbaka. Jag tänker så på din Mamma och dina syskon, dina vänner och alla som varit så tacksamma för din vänskap, men framförallt tänker jag på den familj du själv skapat. Din sambo och din son. Din son som aldrig kommer får se sin Mamma. Jag hoppas innerligt att han kommer att nås av minnen av dig så att han blir påmind om vilken otroligt vacker och unik Mamma han har i himlen. 

 

Nu sätter du din prägel uppe bland molnen också älskade vän! 

 

Älskar dig!